Oseriös avel - en berättelse

Timbo, bild av: Agge Wessman Timbo, bild av: Agge Wessman

En mer saklig artikel om oseriös avel kommer (om både blandras- och renrasavel). Tills dess låter jag den här berättelsen tala för sig själv. Detta är en mycket tragisk, sann historia som tyvärr är många personers verklighet. Tack till Agge Wessman för din tillåtelse att publicera den. 

Vänligen observera att jag ej har möjlighet att granska sanningshalten i historien, detta får författaren stå för. Jag väljer dock att publicera den eftersom det är en fråga som behöver lyftas fram, samt att berättelsen passar in på många hundar och ägare som drabbats av oseriös avel. 


"Det här är Timbo. I februari skulle han ha blivit 8 år.
Han är född och uppvuxen i Spanien. När han var 3 flyttade han med sin ägare till Sverige. Hon är Svensk men uppvuxen i båda länder. Strax innan sin 4-årsdag kom han till oss på jour då han inte kom överens med sin bror som han även vuxit upp med. Hans bror lider nämligen av dålig mentalitet, Förmodad dålig syn och hjärnspöken. Han har flugit på Timbo otaliga gånger utan anledning, bla när han sov. Sista slagsmålet blev för mycket och hans dåvarande ägare bestämde att det var bäst att separera bröderna innan någon av dem skadades ordentligt. Valet föll naturligtvis på den med bäst förutsättningar i ett nytt hem - den "friska" av dem.

Jag vill nu "prata om/berätta" om vikten av god avel och resultatet av dålig sådan. Timbo är en renrasig Amerikansk Bulldog.

När Timbo kom till mig var han full av furunkler, omusklad och med ständigt återkommande öroninfektioner. Med foderbyte och tillskott så försvann dock alla hans problem. Innan jag tog emot Timbo så bad jag hans förra ägare att ta med sig allt negativt som fanns att säga om hunden. Det är vad som är viktigt vid en omplacering. De fina sidorna får komma som små bonusar. Och hon var ärlig. Mycket ärlig, och det är därför den här fantastiska men fysiskt trasiga hunden aldrig lämnade oss för ett nytt hem.

Timbo opererades som ettåring då förra ägaren som vi för enkelhetens skull kan kalla X noterat att han fortfarande var "valpfumlig" och ännu inte hade styr på varken ben eller kropp. Han röntgades och resultatet var dystert.I alla fall enligt veterinären som snabbt noterat att X hade ett stort hjärta men ganska liten kunskap. Enligt de papper jag fått och samtal med både SKK och spansk veterinär så hade Timbo C-höfter. Men veterinären framställde resultatet som förödande. X bad veterinären att göra allt för att T (Timbo ) skulle få så goda förutsättningar som möjligt till ett rikt liv.
Vet rekommenderade då en stor operation där man helt formade om höfterna och satte både plattor och skruvar för att fixera. Eftersom det inte fanns någon vet där som kunde utföra en sådan operation så flögs alltså en veterinär från Tyskland till Spanien.
Som ni förstår så är det inga små summor pengar vi talar om...
Efter OP så sattes T på sträng vila. Men ingen rehab!
Detta skedde såklart långt innan han kom till mig.

Snart efter att han kommit till mig så skar jag bort vetet från hans foder och vips så var furunklerna borta. Så svårt var det att räkna ut vad han dom berodde på. Jag märkte också att hans immunförsvar var dåligt. Dels genom de återkommande öroninflammationerna men också genom hans svårighet att läka små sår. Det kunde ta veckor för ett litet skitsår att försvinna. Men som sagt tidigare, foderbyte och MSM var rena gudagåvan för honom! Plötsligt hade jag en hund utan furunkler, utan svamp, svårläkta sår och öronproblem.
Sedan dess har han inte haft problem med något av ovanstånde förutom svamp i tassarna vintertid.

För en tid sedan upptäckte jag att han har snabbväxande knölar i pungen, han är kastrerad men ser ut som om kulorna är kvar.
När jag berättade detta för förra ägaren får jag veta att hans bror nyligen opererat bort tumörer i munnen. Godartade dock.
Nu vet ni hur hans fysiska historia ser ut.

Vad säger uppfödaren?
Ptja, efter T's operation så kontaktade hon honom för att tala om hur illa hans fysik var, för att varna honom för att göra samma kombination igen.
Hans svar var endast; Lämna tillbaka hundarna så får du två nya.
Han ansåg alltså att hon efter 1,5 år ( och hutlösa summor pengar för vetvård, mentaltester etc ) skulle ge tillbaka sina "bebisar" och få två nya valpar ur tro det eller ej - samma kombination.
Givetvis sa hon tack och hejdå.

Hur mår Timbo idag?
Han är halt. Han har varit det i mer än tre månader. Han har fått antibiotika och smärtlindring utan resultat. Han äter MSM och nyponpulver utöver spannmålsfritt färskfoder och rkb. Han har tvingats avstå från allt han älskar. Att gå loss i 200 knyck, mer i luften än på marken.
Korta kisspromenader då och då och annars försiktig rastning i trädgården. Jag har fått tömma den på allt löst då han annars tar första bästa och kör sina klassiska bullefnatt. Han äter på sina tassar igen, maniskt. Understimulerad såklart. Mental aktivering räcker inte för honom.
Ser han ut att lida när han får röra sig? Absolut inte, han är lyckan själv. Men det straffar sig när han lugnar sig igen. Han har märkbart ont.

Vad göra?
Ja det finns dom som anser att han kan opereras. Det innebär också rehab och ytterligare månaders vila. Kanske ger det honom ett år till? Faktum kvarstår, han felbelastar fortfarande och det kan ingen rehab träna bort. Han är sned.

Man kan medicinera. Ge antiinflammatoriskt och smärtlindrande och ge honom en tid till. Men tar det bort problemet? Kommer han att få livskvalité? Svaret är ganska enkelt - nej.

Det sista alternativet är att han får somna in. Det smärtar mig att säga men det kommer han också att få göra snart.
Jag ser det som en ynnest att han klarat sig så länge med sina dåliga förutsättningar. Jag ser det som en ynnest att jag har fått dela några fantastiska år med en hund som må vara skräp fysiskt - men som trots allt har den mest fantastiska mentalitet jag sett hos en bulldog.
Jag såg honom gå från att vara livrädd för barn till att bli fullkomligt oskiljaktig med min son. Min son som många har svårt att ta, han är intensiv, gnällig och ofta krävande. Men alltid, alltid harmonisk med sin bästa vän. Timbo. Vår fantastiska 7-åriga valp.

Det gör så ont i mig att skriva det här. Ännu mer ont att veta att jag snart måste berätta för en liten pojke att den bästa vännen han har måste lämna oss. Att den enda som han kan vara nära och lugn med inte kommer att ligga med honom i timmar. Det gör så jävla ont att folk gör såhär för att tjäna lite snabba cash.
För det är allt det här handlar om. En människa som bryr sig om sina djur, som värnar om sin ras, som har en plan med sin avel och som vill tillföra något till rasen. Dom gör inte såhär.
En seriös uppfödare avlar inte på otestade hundar eller hundar med dåliga resultat. En seriös uppfödare spenderar snarare mer pengar på att testa och meritera sina djur, resa land och rike runt för att hitta RÄTT individ med rätt förutsättningar, mer pengar än de i slutändan har tjänat på sin kull.
Det här inlägget rör såväl blandrasavel som dålig renrasavel.
Oseriös avel drabbar inte bara djuren utan även den familj som älskat och vårdat hunden som sin bästa vän. Men framförallt så drabbar den det djur som pga av någons behov av lätta pengar får lida. I många fall alldeles för länge.

Ni som har orkat läsa det här som går i tankarna på en ny vän. Snälla gör er läxa. För hundens skull, för er egen skull. Ta reda på vad ni vill ha, ta reda på av vem. Forska, fråga, leta, BESÖK uppfödare, flera stycken. Prata med tidiga valpköpare. Gå loss på avelsdata. Jag lovar av hela mitt hjärta att ni aldrig kommer att ångra att ni tog er tiden.
Alla hundar kan få problem, även välavlade sådana. MEN, förusättningarna blir så många gånger bättre om man har kunskap om hälsan i hundens led. Och dessutom hamnar inga pengar i en oseriös skithögs ficka. Och så länge det hamnar pengar där - så kommer skitaveln att fortgå."

- Agge Wessman, 2014-10-12